|
|
|
|
Några av världens viktigaste banker kallas för biobanker. Där kan sjukvården genom sparade prover få fram
information för att ge säker diagnos och rätt behandling. Informationen kan också användas till att ta fram nya och förbättrade
behandlings-metoder och för att förebygga och behandla sjukdomar.
Biobankslagen
Den 1 januari 2003 trädde Lagen om biobanker i hälso- och sjukvården mm, i kraft. Biobankslagen (2002:297)
reglerar hur prover från människa får sparas och användas. Lagen ska skydda din integritet som patient vid insamling, förvaring och
användning av dessa prover. Proverna används i första hand för din vård och behandling. Lagen ska samtidigt verka för att tillgodose att
den medicinska forskningen får tillgång till provmaterial för utveckling av vården.
Vad är en biobank
En biobank är en samling av prover som tas i hälso- och sjukvården och som sparas mer än två månader.
Biobanker omfattar alla typer av prover som tagits från människa eller foster. Proverna ska gå att spåra till en viss individ. Är proverna
avidentifierade, d v s inte kan kopplas till uppgifter om dig som person, omfattas de inte av biobankslagen. De flesta prover i hälso- och
sjukvården, t ex blod- och urinprover, sparas inte och omfattas sålunda inte av biobankslagen. Dessa typer av prover kasseras efter utförd
analys.
Vad proverna får användas till
Tillåtna användningsområden för prover som sparas i biobank är patientens egen vård och behandling, forskning
och klinisk prövning, utbildning av vårdpersonal och kvalitets- och utvecklingsarbete inom vården.
Vissa prover kan vara av stort värde för den medicinska forskningen. För att få forska på sparade prover måste alltid forskningsprojektet
godkännas av en forskningsetisk kommitté (etikprövningsnämnd) som bedömer om projektet är viktigt för vården och om det kan genomföras
utan att patientens personliga integritet kränks.
Integritet och skydd
Information som hämtas från sparade prover ska alltid behandlas under sekretess. Prover måste förvaras oåtkomligt
för obehöriga och utan risk för att förstöras.
Du bestämmer själv
För att ett prov ska få sparas i biobank måste patienten tillfrågas och ge sitt samtycke. Ett informerat samtycke
innebär att patienten har förstått och tagit ställning till information om att provet får sparas. Patientens beslut ska dokumenteras på remiss
eller annan journalhandling.
Säger du som patient ja får provet sparas och användas till a) egen vård och behandling, b) utbildning och kvalitets- och
utvecklingsarbete inom vården, c) forskning och klinisk prövning som godkänts av en etikprövningsnämnd.
Om du har samtyckt till att ett prov får sparas har du alltid rätt att när som helst ändra ditt beslut genom att skicka in en Nej-talong.
En patient kan också välja att provet inte får användas för ett eller flera av ovan nämnda ändamål (a-c). Om du som patient säger
nej helt och hållet kasseras provet efter analys. Detta innebär att provet förstörs eller avidentifieras och inte kommer att kunna
kopplas till en person. Det går inte att ångra ett beslut att ett prov inte får sparas.
Om du inte vill att ett prov skall sparas alls eller för något speciellt ändamål ska du fylla i en nej-talong (se nedan). Talongen
kan även tas hem om du känner dig tveksam och behöver fundera över ditt beslut. Nej-talongen kan då skickas in senare (se adresser
nedan). Provet sparas för din säkerhets skull tills du har bestämt sig.
Att prover sparas i biobanker är för allas bästa, både nu och i framtiden. Sparade prover kan rädda liv, ditt eget eller någon annans!
Regionalt Biobankscentrum i Uppsala/Örebroregionen har till uppgift att utgöra ett centralt stöd i frågor som berörs av
biobankslagen. Regionalt Biobankscentrum är fristående från Regionalt Onkologiskt Centrum. |
|
